För några veckor sedan stressade jag färdigt. Hela min kropp och hela mitt psyke sa klart och tydligt ifrån. Jag ska inte skryta, jag har definitivt inte lyssnat på de varningar jag fått.
Följden blev, tårar, ilska och förtvivlan blandat med trötthet och en obeskrivlig rastlöshet.
Under de veckor som gått har jag varit tvungen att träna minst en gång per dag, gärna två för att kunna hantera den icke hanterbara ångesten som griper tag i mig på ett sätt som jag aldrig någonsin upplevt.
Lite skämtsamt menar jag på att jag valde mellan att börja knapra piller, dricka sprit, käka enorma mängder choklad eller träna bort demonerna. Med den kunskap jag besitter fanns ju bara träningen kvar.
Under tiden hemma har jag haft tid att tänka, om jag har tänkt något klokt det vet jag inte, men jag har tänkt. Hur går jag vidare och hur kan jag få ut något av den här erfarenheten? Någonstans vill jag ända tro att detta är det bästa som hänt mig. Kanske inte just nu, men sen..
Så på den här sidan hoppas jag att jag kan ta er med på livsförändring jag hoppas, tror och faktiskt kräver av mig själv.
Att prioritera bort mig själv var det dummaste jag har gjort och jag lovar härmed att det aldrig mer ska hända!
Jag har funderar mycket på om jag vill skriva om det här. Kommer det vara av ondo eller godo för min framtida karriär, men jag har kommit fram till att jag hatar förljugenhet och älskar att skriva. Jag är en öppen person som tror på att visa mina brister. Jag blottar strupen, sen är det upp till var och en om man vill hugga.
Så välkommen att följa med på min personliga resa mot ett mer balanserat liv!
( och förhoppningsvis en mycket snyggare rumpa
Nu är det f r a m å t ! ! ! Tack för att du delar med dig, jag tror på det och jag tror på dig!
Du e ju fan stark även när du e så kallat svag. Kämpa på vännen. Kram
Kram till dig Johanna <3
Skönt att du lyssnar på dig själv för du har många kloka ord. Vill du få oss andra att lyssna måste den viktigaste göra det först.
Braaa!!! Jag har också haft de funderingarna, vad skall man ta till när det rä deppo deppo, choklad har varit min last…