Hej Govänner!
Jag har som ni kanske märkt tagit en liten paus. Jag väljer att lägga tiden jag har till att knappa på ett deckarförsök. Här kommer första kapitlet. ( ja det är inte korrat eller kollat men i alla fall:)

1
Hon hade precis bestämt sig.
Nu var det dags, det fanns liksom ingen annan utväg. Alla lopp var körda. Det fanns inget kvar att göra. Bara en glödhet ilska. Så vansinnig att den var svår att leva med. Det kokade, bubblade och gjorde det inre hett som lava. Den åt och det konsumerade henne på ett sätt som hon aldrig tidigare varit med om. Det förvånade, att hon som var så foglig kunde uppfyllas av ett raseri och att det aldrig verkade ge med sig.
Det gick helt enkelt inte över.
Imorgon var det dags. Dags att lämna in avskedsansökan. Det fick bli så. På vinst och förlust. 10 år hade hon bränt på det stället. Sambon skakade på huvudet när hon beklagade sig. Orkade inte lyssna på gnället och hennes oförmåga att ta sig därifrån. Som en misshandlad kvinna som hela tiden går tillbaka, skyler över och bortförklara. De hade mosat hennes förmåga att ta sig för något annat. Djupt inom sig var hon rädd för att inte duga. Inte få något annat jobb. Hon var livrädd för att bli en långtidsarbetslös och satt i åtgärd men till och med hon insåg att det inte var normalt att vara så arg som hon var alltid. Att hålla så hårt i ratten att knogarna blev vita och skrika så att hon blev röd i ansiktet. Allt för att få ut den där stressen som byggdes upp timme för timme under arbetsdagen. För om hon inte gjorde det . Då skulle hon gå sönder.
Hon spelade ingen musik i bilen som hon brukade. Det kändes som om det inte stämd med glättig radiomusik i kontrast till det mörka svarta hon körde igenom. Mellan byarna var det natt, några enstaka lampor i fönstren på gårdarna hon körde förbi var allt som blixtrade förbi. Bilen lyktor lyste upp vägen. Hon gasade lite extra. Nu ville hon hem. Hon var sliten och trött. Huvudet bultade och axlarna värkte.
Bilen körde förbi den nedsläckta skolan och gled laglydigt fram i trettio kilometer i timmen. Nu var hon nästan hemma. Trots att inga andra var ute blinkade hon när hon svängde in på uppfarten. De stora ekarna hängde tunga, över grusplanen. Gjorde det ännu mörkare. Deras starka stammar sträckte sig mot himmelen. Orubbliga, fast förankrade i marken. Dessa tysta ibland viskande träd , hängde sig ut över hennes tomt, letade nya vägar, nytt ljus.
På parkeringen bredvid huset träffar det skarpa ljuset en gestalt ute i skogen.
Ett ansikte bland löven.
De rädda ögonen är vidöppna, ansiktet är vitt i skenet av bilens halvljus. Malin skriker inte till, hon kan inte.
För rädd.
Förr rädd, chockad och överrumplad för att få fram ett enda knyst. Håren reser sig på klassiskt skräckfilmsmaner och den kalla kåren man läst så många gånger om rullar längst med ryggen likt en död mans hand. Tyst, men med skräcken som piskat upp pulsen till ett dånande i öronen, lutar hon sig fram och trycker panikartat på knappen för att låsa bilen inifrån. Hon kan knappt andas, det är som hela hon stelnat. För om hon inte rör sig kan det på något sätt inte vara verkligt. Hon har stängt av bilen. Det är tyst. Hon stirrar utan att blinka ut den svarta mörka skogen.
Någon är där ute. Denne någon med de rädda ögonen. Ingen syns till. Reflexmässigt tittar hon i backspegeln. Inbillar sig att någon har gömt sig i baksätet. En otäck känsla av att inte vara trygg någonstans river i kroppen. River och sliter, får halsen att bli torr.
Det är inte många meter in till huset. Till tryggheten, till sambon som sover på soffan med halvöppen mun, med tevens sken flimrande mot väggarna. Ett rum som går från skarpt upplyst till mörkt beroende på vad som händer i filmen. Ljust. Mörkt. Ljust. Mörkt.
Kanske är det för många sådana filmer som gjort att hon sitter här paralyserad av skräck bara för att ett ansikte synts till i skogen. Det är väl inget konstigt att någon är ute i skogen, fem meter från hennes hus, mitt i natten. Det finns så klart en helt naturlig förklaring. Någon som ska rasta sin hund.
Mitt i all panik kommer hon att tänka på en vaktmästare hon jobbat med en gång. Hon minns vad han brukade säga. Det där med att om man hör klappret av hovar behöver det inte vara en zebra. Ja visst var det så att hon hade en ovanligt livlig fantasi. Så klart att den där människan var ute i skogen av helt naturliga skäl men det spelar ingen roll. Med blicken fäst mot punkten i skogen där ansiktet var letar hon i väskan efter mobilen. Signalerna går fram och tillslut svarar han yrvaket. Motvilligt går han med på att gå till ytterdörren. När ljuset från hallen faller ut det kompakta mörkret tar hon sats sliter upp bildörren och kastar sig ut på. Singeln under hennes snabba steg ekar högt i den tysta natten. Hon fumlar med grinden och kastar hela tiden ett stressat öga över axeln. Det går bara inte att skaka av sig känslan av att vara sedd, uttittad från det där mörka. Trappan flyger hon upp för i två steg. Väl uppe och med dörren öppnad och det trygga hemmet i ryggen stannar hon och tittar ut i skogen. Koncentrerar och spänner ögon och öron för att se eller höra något där ute. För något var där och är fortfarande kvar.
Det känner hon.
Med en olustig rysning drar hon igen dörren efter sig. Låser noga. Tittar på sambon som skakar trött på huvudet och så snabbt han orkar tar sig tillbaka till liggande läge i soffan.
Barnen sover så klart. Klockan är mycket. Hon tar en sväng och tittar deras små kroppar under täckena. Andningen så lugn och fridfull. Avslappnade lugna ansikten. Ljuvliga, underbara och konstigt nog hennes. Ett tag till i alla fall. Snart skulle de springa som vinden, skaffa pojkvän och flickvän. Hon skulle vara gammal och uttjänt innan hon visste ordet av. Med en suck satte hon sig vid datorn trycket upp facebook, bloggen och mailen. Hon gjorde alltid samma sak. Precis som om hon var rädd att missa något. Eller kanske inte. Det fanns någon trygghet i att zappa mellan de olika sociala medierna. Hon väntade på de stora genomslaget. Snart skulle det lossna. Hon skulle bli något. Det visste hon. Synd att det bara hon som förstått det. Alla andra verkade tro att hon var vanlig. Som vem som helst. Men det var ju inte sant. Det visste hon.
Möjligt att det var patetiskt att vid 37 års ålder förvänta sig att bli någon. Någon att räkna med. Hon delade inte sin dröm med någon. Det höll det löjliga borta på något vis. Det hon tänkte i sitt huvud kunde hon få ha för sig själv. Numera fick hon ju inte ens ha toalettbesöken i fred. Barn skulle komma in peta i hennes tjocka mage och fnissande skratta. Mamma kissar.
Facebook uppdateringarna var lama. Det var bilder på lördagskvällens middagar och viner. Kommaterar om TV program och mys. Ett lätt illamående kom över henne. Hade människor hon kände det så där mysigt? Eller var det bara ett spel att visa upp den myspysiga fasaden utåt? Hon hatade mys så hon kände kväljningar i kroppen. Bara ordet fredagsmys fick henne att vilja stoppa fingrarna i halsen och kräka upp allt det hon stoppas i sig under dagen. Nä fy fan. I hennes familj hade det fredagsrys. Det var precis var det var och det satte ribban passande lågt. Övertrötta barn som drösslade chips, halvtuggade äpplebitar och spillde kletig dricka på golvet som utmattade vuxna desperat försökte torka upp med strumpan för att slipa plåga den trötta kroppen ut till köket. Att hämta trasor, rengöringsmedel och torky var inte bara jobbigt det kändes alltid som ett oöverstigligt hinder så där mitt i fredagsryset. Den ständiga funderingen på att öppna en flaska vin, men aldrig orka. Malin inte bara saknade glamouren i sitt liv. Hon led, hon skapade glamour i sitt huvud. Hon visste att hon borde vara lycklig nu. Två små fina barn, ett vackert hus och en sambo men hon saknade sitt gamla liv ibland så mycket att hon tappade andan och ögonen tårades.
Gud vad hon hade älskat att klä upp sig, dricka lite vin under tiden, sminka sig i lugn och ro, föna håret. Dutta och piffa. Köpa nya kläder till helgen. Träffa vännerna, förfesterna, förväntan i luften. Att få känna sig snygg och ångande attraktiv. Att känna blickarna vändas mot dem när de steg in på något ställe. Nyfikna halsar som sträcktes. Att beställa i baren, kika runt över glasets kant. Möta en blick, blygt vika undan. Det underbara spelet. Musiken, dricka för mycket, ont i fötterna, röka och leva som om just det här var den sista natten i livet. Slänga allt ansvar, alla plikter och alla äcklig vuxenhet över bord. Tack och hej men idag vill jag bara leva om du förstår vad jag menar. Allting ordnar sig ändå. Sorglöst, härligt och rosenrött. Utvecklingen framåt verkade vara familjens fredagsmys eller ett foto på en tallrik tapas.
Fundersamt började hon på en statusuppdatering ”skjut mig…” men raderade så klart den utan att ha delat med sig av den. Det var kanske lite att ta i. Hon tittar över axeln, ut genom det mörka fönstret. Det kunde lika gärna varit en svart gardin för, så kompakt var det där svarta.
Plötsligt badad trädgården i ljus. Långa skuggor ger det spöklikt utseende och hon rycker till. Livrädd för att någon ska vara där ute, dyka upp, skrämma henne från vett och sans. Hon ryggar bort från fönstret. Lampan som installerats efter inbrottet, den som har en rörelsedetektor har tänts. Någon eller troligtvis något har fått den att gå igång. Det kan vara en katt eller en igelkott eller vad som helst. Stint stirrar hon, stirrar för att se om det är någon där. Sedan blir det mörkt igen. Hon står stilla i det kalla skenet från datorn och väntar på att något ska hända. Tittar ut i det där svarta. Sedan tittar hon på klockan.
Den visar på kvart i ett .
Fan det är hon som ska upp i morgon med barnen. Med en viljestyrka som överträffar det mesta backar hon från fönstret in på toaletten, kissar och borstar tänderna samtidigt. Tidseffektivt men kanske en smula äckligt. Ordentligt uppskärrad av kvällens händelser öppnar hon toalettdörren på glänt. Övertygad om att ett ansikte kommer uppenbara sig i fönstret i hallen pickar hjärtat hårt i halsgropen. Helt säker på att hon skulle dö av skräck om det där ansiktet skulle dyka upp igen. Hon skulle falla död ner. Troligtvis skulle hon kissa på sig först. I en förnedrande pöl av urin skulle de hitta henne, med vilt uppspärrade ögon och hår vitt av fasa. Den stackars vilsekomna tysken som tittat in skulle aldrig förlåta sig själv.
Med stressade kliv far hon upp för trappan. Bakom henne jagade ondskan. Det flåsade henne i hälarna, gläfste, försökte få tag i hennes vrister, hugga och nafsa. Döda och lemlästa. Hon kände det tydligt.
Under täcket känns det bättre. Lampan är tänd. Rummet är upplyst av ett trivsamt sken. Hon knappar på telefonen, Facebook, bloggen och mailen.
Det är ju faktiskt flera minuter sedan sist.
– Mamma, mamma, mamma. Med långa gnälliga vokaler, utdragna för att göra orden så betydelsefulla som det bara går står hon där, min äldsta. Snart sex år, underbart långt hår och ett litet dockliknade ansikte. Söt som socker. Jag är kissnödig, fortsätter hon när hon ser att jag väckts upp från drömmarnas rike. Jag kväver en suck och impulsen att väsa, men bara gå och kissa för guds skull.
– Vilken tur vi har toalett, svarar jag på mitt inövade mammavis, du vet ju att du inte behöver fråga för att gå på toaletten, försöker jag. Hon lyssnar inte utan knatar ner för trappan. Jag ligger där, matt, orkeslös och som om någon under natten stoppat ner mig i en skål med kall klibbig havregrynsgröt. Jag sitter fast i en omänsklig seghet. Jag kan inte röra mig. Det går bara inte. Jag är för trött. Får jag bara ligga här hela dagen lovar jag att aldrig klaga på något mer i hela livet. Aldrig kräva önska eller klaga. Bara en dag, bara en dag att ligga och titta på taket. Inga måste, bara jag och min andning.
– Mamma, de långa utdragna vokalerna når mina öron, jag har bajsat.
– Jag kommer, skriker jag dämpat, allt för att inte väcka det lilla barn som fortfarande sover.
– Men mamma, hör du inte vrålar den ljuva dottern nerifrån toaletten
Min kropp protesterar, min hjärna likaså. Havregrynsgröten kletar fast. Gör livet segt, svårjobbat och tungt.
– Jag kommer gumman
– Mamma, ett litet huvud dyker upp ur spjälsängen. Ett sömnigt, gulligt och alldeles rufsigt litet huvud. Benjamin är också vaken. Jag lyfter upp honom, trycker honom in till mig och snusar på hans hår. Det doftar köttfärssås.
Det är söndag. Jag är ensam med barnen. Sambon jobbar långdag idag. Klockan har precis slagit sex. Havregrynsgröten från sängen hänger sig kvar, nu har den även träckt in i huvudet och fyller upp varenda tanke. Sega trötta tankar.
Kaffe.
Jag fumlar med moccamonsteret. Är alldeles hopplöst klumpig och fumlig, spiller kaffe, häller vattnet utanför men tillslut börjar den spotta och fräsa. Påminner mig om att den måste avkalkas. Precis som allt annat som skriker om min uppmärksamhet. Bordet som vrålar, torka av mig, fryser som ber om att frostas av, kylen som undrar när jag ska rensa grönsakslådan, golvet som hånfullt håller fast mig i dess klibbiga fläckar. När ska du ta hand om mig. När ska jag lagas, sorteras, tvättas, städas, putsas? När? När? När? Känslan av att befinna mig i ett fängelse av otillräcklighet. Blicken dras mot fönster där orkidéerna graciöst och uppfodrande undrar när de ska få vatten.
Hon tittar ut, ut mot den imponerande ättehögen med dess vajande björkar. Den gamla gravplatsen. All den gamla historien så nära inpå, men inte mer värdefull än vilken annan kulle som helst. En kulle med träd på. Mer än så var det inte. Inget man tänkte på att det var faktiskt var en gravplats, när barnen letade blåbär där eller sprang så fort de kunde ner för dess slänt.
Kaffet slurpade surt färdigt. Hon fyllde sin kopp eller sin balja som hennes sambo föraktfullt kallade den. Det är möjligt att hon lurade sig själv med att hon bara hade druckit två koppar fast det i själva verket innebar sex stycken men var det den ända livslögnen hon ägnade sig åt må det vara hänt.
Runt benen stimmar barnen. Inom några minuter kommer det sluta i tårar. Ett fast grepp om koppen till brädden fylld med ångande hett kaffe, detta kaffe som hon förväntar sig ska skölja bort all havregrynsgröt och göra henne till en fungerande vaken individ igen. Nu är det bara kaffet kvar i hennes liv. Hennes enda drog. Drogen som gör henne hel.
Blicken dras återigen ut till högen där ute, någonting har retat hennes havregrynströtta hjärna, någonting som inte brukar vara där. Hjärnan har registrerat det och tvingar henne att titta igen. Hon kisar, någonting ligger där ute. En påse, en boll, en säck. Hon kan inte riktigt se. Hon skakar på huvudet, bestämmer sig för att det bara är något skräp. Barnen kräver frukost och hon dukar fram, torkar serverar och småpratar. Hela tiden dras blicken till det där. Det där som ligger därute.
– Men mamma du lyssnar ju inte.
– Åh förlåt gumman. Jag lovar att jag ska lyssna nu. Kan du ta det igen?
Tillslut bestämmer hon sig. Sätter barnen framför teven, meddelar att hon tänker ta ut soporna. Med koppen kaffe fortfarande i handen och en överfull påse i den andra kliver hon ut på trappan. Hon ryser lite lätt när hon kikar in i skogen och tänker på gårdagskvällen. Samtidigt kan hon inte hjälpa att hon känner sig lite löjlig. Stirra upp sig på det sättet.
Med de röda trätofflorna på fötterna trampar hon mot soptunna, Grinden krånglar som vanligt. Det är tomt i villakvarteret. Alla vettiga människor sover ännu. Med soppåsen i soptunna tar hon sikte på det som ligger där. Det är inte mer än tjugo kanske trettio meter bort. Snart kommer jag se att någon har dumpat lite skräp där men lika bra att kolla. Då kan man släppa det sen. Slappna av och ta det lugnt.
Fötter.
Det är ett par fötter som ligger där i gräset.
Fötterna är barfota och sitter fast vid en kropp. Hon bara vet att det är en död människa som ligger i gräset hemma i hennes villaidyll. Hon har förberett sig hela sitt liv på att hitta ett lik, en död kal kropp. Varit beredd på något vis. Alltid känt på sig att hon var en sådan som sånt händer. Tittat på varenda svart sopsäck hon gått förbi i skogen. Övertygad om att doften av ruttnade lik skulle nå henne eller att en hand som letar sig ut ur den trasiga plasten skulle nå hennes blick.
Hon stannar till. Vågar inte gå ett steg närmare. Tänk om det inte är ett lik. Tänk om den som ligger där bara reser sig upp.
– Hallå säger hon med spänd och ganska vass röst. Ingen svarar. Hallå ropar hon nu lite högre. Hon borde ju så klart gå fram, kolla puls. Försöka väcka till liv men inget av det där kan hon förmå sin kropp till. Den sitter fast. Den tänker inte ta ett steg närmare.
Inte ett till.
-hallå, försöker hon igen medan hennes kropp på något märkligt vis backar. Långsamt, hela tiden med blicken fäst på de där nakna smutsiga fötterna.
Snart kommer de att röra på sig.
De måste vara någon som sover, sover väldigt väldigt stilla. Hon har backat flera steg med ögonen fästa på de där nakna, bleka fötterna. Plötsligt får den märkliga rädslan att hon tagit fel henne närmare igen. Bara pyttelite, men hon måste se från ett annat håll. Det är en man som ligger där. I en jättekonstig vinkel. Den döda kroppen ligger där allt medan sommaren tar fart. Doften av hö, blommor och gräsklipp når hennes sinne och öppnar minnen från gamla midsommarfirande från de hon var barn. Dans till små grodorna och jordgubbar. Samtidigt väcks en fasa i hennes kropp. En fasa så djup, så fruktansvärd att den överskuggar allt hon tidigare upplevt. Denna människa har dött här utanför hennes fönster i natt. Hon tappar koppen. Det ljumma kaffet stänker upp på hennes bara ben. Och hon backar sakta, sakta från platsen.
I hela sitt liv har hon varit förberedd.
Ingenting är som hon har trott. Hon springer inte, kräker inte, skriker inte, bankar inte på grannens dörr och hon blir inte ens yr. Hemma i huset kollar hon till barnen som sitter som fastnaglade vid Bolibompa. Hon greppar telefonen och går in i köket. Tittar på Ättehögen och kroppen. Bilden av ett lik utanför fönstret går inte att ta in. Det känns bara overkligt. Tveksamt slår hon 112. Undrar om det är rätt nummer att ringa. Alltid är hon så rädd för att göra fel. Det ligger en död jävla människa trettio meter från hennes fönster och hon är rädd för att göra bort sig.
– Vad har inträffat?
– Eh, jag eh, men gud vad händer, hon kan inte hitta orden. Tillslut rullar orden över tungan, gör det hela verkligt och otäckt. Det ligger en död människa säger hon och snyftar till. Det ligger en död människa på ättehögen.
– Vet du att personen är död?
– Jag tror det.
– Kan jag få adressen
– Ättehögsvägen 1 i Förslöv.
Polisbilen och ambulansen kommer in på den lilla gatan. Hon lämnar barnen i sitt tevetittande och går ut för att möta dem. Hon fryser och hackar tänder. Det är en härlig sommarmorgon men inuti är hon kall. Kall som is. Hon känner den varma nästan heta sommarvinden mot kinden, solens strålar som kikar fram mellan löven men de värmer henne inte. Själen har frusit till.
Hon känner sig egoistisk. Hon tänker bara på vad detta innebär för henne, för hennes trygghet, hennes barn, hennes område och hennes familj. Kommer jag någonsin kunna titta ut genom mitt köksfönster utan att tänka på det som har hänt. Kommer hon alltid leta efter döda kroppar med blicken. Kommer hon någonsin kunna låta barnen leka där på kullen igen, leta blåbär och springa så snabb benen bär dem. De idylliska bilderna rimmar illa med bilden hon har på näthinna. De där nakna, smutsiga, kalla och döda fötterna. Ingenting kommer någonsin som förut. Hon kommer alltid vara den där som hittade döingen på ättehögen.
Hon pratar med polisen. De ställer frågor, är vänliga. De ser hur hon mår. Någon ger henne en filt. De frågar om hon inte ska ringa hem sin man. Det enda hon kan tänka på är att ringa en mäklare. Inte en chans att hon tänker bo kvar. Inte en chans.
Hon ursäktar sig. Måste kolla till barnen. Hon ser deras förvånade miner i fönster. Storasyster och lillebror. De undrar, de anar. De vet direkt när någonting är fel. Båda två kan läsa av människor. Det har de efter henne. Den där intuitiva förmågan att läsa av, läsa in och tolka situationer och människor. Förmågan att fånga upp tankar och känslor som går de flesta. Tentakler och känselspröt redo att fånga in det som andra omedvetet sänder ut. En ovärderlig förmåga. En förmåga som hon är stolt över att de ärvt. Men idag önskade hon att de var mer som vanliga barn, som lekte, stojade som frågade men sedan nöjde sig med ett svar, som inte kunde plocka upp hennes förtvivlan, oro och avslöjade minsta lilla lögn. Hela hon osade av förvirring just nu. De skulle aldrig ge sig.
– Varför är polisen här? Och ambulansen? Båda tittar på mig där de sitter på knän på kistan vid fönstret. Mina lintottar.
– Jag klämmer mig ner bredvid dem, på den där ganska fula kistan. Jag ser ut genom fönstret, ser på det de ser. Poliser, ambulans och våra grannar som bor i husen runt om har kommit ut för att veta vad som står på. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad säger man till små oskyldiga barn.
– Någon har blivit väldigt väldigt sjuk?
– Vem då? Inte Arvid väl?
– Nejdå, ingen vi vet. De tar hand om honom nu.
De slutar fråga. De bara tittar med sina små ögon. Deras kroppar är så tunna, så sköra, så fina. Fortfarande klädda i sina pyjamasar. Dessa små de enda som kan värma mig.
Jag för ett viskande samtal med min sambo. Informationen verkar inte riktigt gå in. Han låter snudd på irriterad. Så där som man kan bli när det man är inställd på plötsligt blir ändrat. Omkullkastat av någonting man inte själv kan råda över. Sedan är han plötsligt hemma. Han har fattat. Poletten har trillat ner. Han sätter på nytt kaffe, pratar med barnen. Beter sig normalt. Allt medan han sneglar på mig. Hon som sitter där i det kvava köket, med en filt om sig och hackar tänder så det skallrar. Hon som pratar med poliser, svara på frågor med ett stelt men vänligt leende. Som rycker till vid minst ljud. Som finns i rummet men ändå är märkligt frånvarande. Han har bilden klar för sig.
Jag berättar för den snälla polismannen om ansiktet i skogen. De rädda ögonen, om lampan som tändes i trädgården. Men jag berättar inte om frågan som hugger tag, hackar som en gammal LP skiva som hakat upp sig. Kunde jag gjort något för att förhindra det som har hänt. Kunde jag ropat in i skogen, där på natten, sprungit efter, frågat, undrat. Jag som känner på mig när något är fel. Hade jag kunnat göra något annorlunda? Hade jag kunnat förhindra eller rent av ändrat historien genom att jag agerat annorlunda? Om jag hade gjort något i stället för att fegt springa in i mitt trygga hus kanske det inte legat en död man på kullen just nu.