Den hårda väggens lärdom

Ja de här med att smacka in i väggen är ju synnerligen en spännande resa. Det har gått ett par år nu sen jag låg i de där svarta, vidriga hålet oförmögen att fatta, oförmögen att göra någonting alls, snudd på oförmögen att andas. Eftersom jag alltid tillhört dem som liksom orkade lite mer än andra var det en synnerligen otäck upplevelse, eller ja det är väl just de där som orkar lite mer en andra, som hamnar i den just den där väggen. Likt en tecknad figur som smäller rakt in och sedan liksom rinner ner och blir en liten ynklig blöt fläck. Så jävla förvånad, så jävla väck..

Ja jag var förvånad.

Min omgivning hade förtvivlat kollat när jag gasat på livets racingbana mot den väggen som om jag trodde att det var just det som livet gick ut på, eller egentligen trodde jag nog att jag skulle köra rakt igenom den om det nu var så att den skulle dyka upp… för det var ju trots allt ändå så att jag orkade lite mer än alla andra.

 

Det är en jävla överraskning det där. Att man inte orkar mer än andra. Att plötsligt orka mindre än andra och ve och fasa, vara beroende av andra. För oss som orkar lite mer än andra är det en vedervidrig läxa att tugga i sig. Självklart kämpade jag emot, även när jag mådde kass så tänkte jag att snart skulle jag vara som vanligt igen. Efter ett par försök att vara som vanligt igen kommer den där otäcka insikten att man inte kan, bör eller ska vara som man var förut, även om man älskade att springa fort mot den där väggen. Vi som orkade lite mer än alla andra trodde att vi hade grepp på vad det här livet gick ut på och sen plötsligt var det inte alls som man trodde. Det ruskar om.

Det där svarta hålet skrämmer mig mer än något annat. Att känna hopplöshetens boja runt foten, att allting blir grått, meningslöst, hopplöst och den enklaste lilla skitgrej kan få dig att darra och få din puls att rusa. All ork är borta runt om kring dig är allt svart och sörjigt. Har du varit där vill du aldrig mer dit. Aldrig mer. Det är mitt mål. Att aldrig mer hamna där. Det finns ingenting som är värt det.

Ingenting i denna värld är värt det…ingenting. Så målet 2014 blir att inte orka mer än alla andra, inte mäta lycka i prestation, inte sträva så mycket, inte slita, inte kämpa, inte stånga pannan blodig, inte vara så jävla präktig…nähäpp målet är att  flyta med, skapa för att lusten är där, träffa människor jag älskar och att njuta. Livet är ju trots allt till för att levas inte bara bockas av.

Vilken jävla överraskning…:)

 

 

fan oxå denna hade jag glömt…

Ohh hittade början på den här boken…och om jag vill veta hur det slutar måste jag skriva den. Det är ju typ liiiite jobbigt men va fan….ska jag skriva deckare eller chick lit är ju den stora frågan just nu:)

1
Golvvärmen ger en något behagligare känsla till den situation som är så långt ifrån trevlig det bara går. Hon tittar än en gång på toapappret i handen, inte en strimma, inte ens rosa, nej inget blod, ingen efterlängtad mens. Inte idag heller. Fan.
Tre killar. En ska bli pappa. Kanske.
Hon tar ett nytt papper, torkar sig igen, granskar det noga men med samma resultat. Med en avgrundsdjup suck reser hon sig, tvättar händerna och studerar sitt ansikte. Undrar fan om det inte står slampa i panna. Exakt hur korkad får man vara? Tre killar. Tre killar inom samma vecka och nu står hon här med utebliven mens. En mardröm av värsta sort.
Sessan slår bort alla verkliga tankar och slänger sig i soffan med den bärbara och påbörjar ett nytt inlägg i bloggen Sessans snyggaste. Detta underliga som gett henne ett kändisskap bara genom att skriva vad hon handlar, vad hon tar på sig och vad hon gör. I Sessans värld sitter man inte och längtar efter mensen, där finns ingen riktig ångest. Nej där är allt på låtsas, roligt och vackert.
Hon börjar.
Hej alla fina bloggvänner där ute!
Hon blinkar till och tanken på att dela med sig av sig innersta, sin ångest, sin egen klantighet finns där. Det hade varit så skönt, att bara få vädra ut, men det vore att döda bloggen. Läsarna vill ha glammig, snygga, roliga Sessan inte den uppriktiga hon som finns där under, hon som ibland bara vill rulla ihop sig och gråta, hon som gör nästan vad som helst för att höra att hon är bra, hon som längtar efter att bli älskad att det nästan gör ont. Nej henne visar hon nästan aldrig upp.

Hon fortsätter.
Idag har jag hittat en G u d o m l i g väska på nätet. Jag kan nästan inte vänta till den hänger på min axel.
Hon vaknar till av en mardröm, svetten har brutit fram i pannan och kroppens känns obehagligt hal men att vakna upp hjälper inte. Hjärnan går på högvarv. Vad ska hon göra om mensen inte kommer? Var ska hon börja? Ska hon bara fixa en tid för att ta bort det? Barnet? Cellansamlingen? Ja för stort kan det ju inte vara. Räknas det som ett barn direkt? Kanske är det en fantastisk person som håller på att bildas där inne. Hon stryker sig över magen.
Ja och just det, vem kan vara pappan? Det lilla problemet. Det vore en katastrof om det stod mellan två men tre, det är så djupt förnedrande. Bara hon tänker på det är det som om marken försvinner, puts väck, ingenting där.
Hon fokuserar, hon tänker på de tre potentiella papporna… 3 is a magic number, yes it is…
Okej, Marcus, Andreas eller Mats. Bara hon tänker på det känns det helt overkligt. Hon är verkligen inte tjejen som ligger runt. Det var bara en helt galen vecka, för mycket fest, för mycket av allt och sommar, solbränd hud och heta flirtar som alla gick för långt.

Ett år tidigare
Sessan försöker fokusera blicken. Hon är på toaletten. River och sliter i väskan för att hitta mascaran. Måste ha mer. Kanske rouge. Ser blek ut. Klockan är fem på morgonen. Utanför toalettdörren dunkar musiken. Allting är surrealistiskt. Det kunde vara en dröm, men det är det inte. Hon lutar sig fram, nära spegeln och koncentrerar sig men ändå vinglar hon till och får mascara i ögat. Det svider som eld och ögonen tåras. Hon gnider fingret under fransen för att rätta till katastrofen. Tar upp telefonen, hittar rätt vinkel och knäpper bilden. Bilden på henne med det rätta suget i blicken. Sätter sig tillrätta på toalettlocket och lägger upp bilden på bloggen med texten. Efterfest hos Paula. Det räcker. Alla vet vem Paula är. Hon är inne, så het att det ryker och så rätt.
Sessans är förvånad, ja och jävligt full. Plötsligt satt hon vid P: s bord som om hon var någon. Någon att räkna med. Inte bara en lite löjlig efterapare utan någon med en viss betydelse. Det är stort. Hon vet att det kommer göra underverk för hennes status i bloggvärlden.
Hon glider ut i lägenheten, den som hon på ett konstigt vis känner sig hemma i trots att hon aldrig varit där. Den har figurerat i Paulas blogg, mest som bakgrund i dagens outfit eller på de otaliga festbilderna. Allting är precis som hon alltid har trott ändå kan hon inte komma ifrån känslan att inte vara i sin egen kropp. Hon klämmer ner sig soffan bredvid en snygg kille som kallas Freddo. Hon känner sig som den fulla kusinen från landet bredvid de andra som högljutt diskuterar saker hon inte förstår.
Hon vet att hon är snygg eller jävligt fin som hennes beundrare på bloggen brukar skriva. Hon tittar på bilderna hon knäpper med telefonen och granskar dem kritiskt. Ja hon är snygg, på bild i alla fall. I verkligheten, ja det vet hon inte. Freddo är känd från någonting som ingen minns och nu är han Freddo med hela Sverige eller de som betyder något i alla fall. Plötsligt vänder han sina gröna undersköna ögon mot henne. Hon känner sig som Mowgli när han blir hypnotiserad av ormen i filmen.
– Hej säger han och ler det där leendet som fräser som smält smör i en stekpanna.
– Hej svarar hon och stirrar in i det gröna. Hon vet att hon kommer göra allt han ber om och hon vet att det kommer gå åt helvete men kraften i hans charm skulle kunna bedöva en oxe.
Han har förmågan. Förmågan att få henne att känna sig speciell, fin och utvald. Efterfesten ebbar ut till slut, folk droppar av, någon har somnat i soffan fortfarande festklädd och sminkad men skrynklig och solkig. Sessan tittar runt och motstår impulsen att lyfta telefonen och knäppa en bild. Hon vill inte verka alltför desperat efter att få läsare så hon låter bli. Freddo står påklädd och väntar på henne i hallen. Hon vet att det är korkat att följa med honom hem. Idiotiskt men hon har tappat sin egen vilja och sitt sunda förnuft. Hon är under allt bjäffs inte så himla korkad. Hon är en överlevare, stark på något konstigt vis. När hon var liten var hon lillgammal och förstod människor tidigt. Hela hon vet att det är dumt att följa med honom hem, klockan är åtta på morgonen och hon har festat hela natten, hon är sliten och fortfarande berusad men det hela börjar övergå i bakfylla. En bakfylla som kommer vara av episka mått men ändå kommer hon följa honom som en tacksam hund. Hon stör sig lite men tar ändå på sig jackan och låter honom lägga armen runt henne och leda henne som en viljelös docka hem till hans säng.

Det är obeskrivligt ljust, och vitt och luften glittrar av dammet som rörs upp.
Hon tittar på mannen bredvid sig i den vita sängen. Hans sover tungt. Hennes hjärta pickar som på en rädd liten fågel. Hon är torr i munnen och mår illa. Låren är klibbiga. Sperma? Hon minns inte riktigt vad som har hänt. Det är bara korta frekvenser som kommer till henne. Hon gillar det inte. Hon känner sig öm och lite smutsig. Hon vill gärna vara förespråkare av att tjejer ska våga ta för sig av sex och inte känna skuld ändå är det precis det hon gör. Skuld och skam är exakt de känslor hon brottas med just nu och hon vill bara bort från det här. Hon kan inte komma över känslan av att hon lurats in i fällan, att hon lät sig hypnotiseras och hon var ett lätt byte. Hon lirkar sig loss ur täcket och tittar ner på sin lår, blåmärken. Försiktigt tar hon sig upp ur sängen får tag på sin kläder och försvinner in på toaletten. Bilden i spegeln är inte vacker, hon ser ut som ett fnask. Hon tar frikostigt av Freddos dyra hudvårdsprodukter och tvättar bort sminket. Det sista gnider hon av i en kritvit handduk, drar på sina kläder och förbereder sig för the walk of shame. Öppnar dörren försiktigt och kikar på den sovande gestalten. Han är vacker men farlig.

Hennes instinkt får henne att fly ut genom dörren men sedan är det något som flyger i henne. Hon lirkar upp mobilen knäpper några bilder i lägenheten, på klädhögen och på den sovande Freddo. Stänger dörren och knäpper sedan en bild på dörrens med hans namn på. Vad hon ska ha bilderna till vet hon inte, men hon tar dem ändå. Hon är ju trots allt bloggare.
Hon vacklar nerför trappan, trycker upp den stora porten och står ute på gatan i sina höga klackar, osminkad och festklädd. Hon vet inte åt vilket håll hon ska gå. Mycket kan man säga om henne men något lokalsinne har hon inte begåvats med. Hon tittar åt höger och åt vänster men kan inte riktigt koppla hur hon ska gå för att komma hem. Sessan rycker på axlarna och singlar slant inuti huvudet. Det blir höger så hon börjar sin vandring hemåt, hoppas hon i alla fall. Fötterna gör sjukt ont, låren klibbar mot varandra och hon ryser av olust. Lika bra att boka tid hos doktorn, det första hon gör på måndag. Idag måste hon få tag på ett öppet apotek. Dagenefterpiller för säkerhetsskull. Jäkla tur att de finns. Det är ju ingen abort, man bara tar dem och så tänker man inte mer på det men det är allt de där andra man kan få när man är så sjukt jävla klantig och inte skyddar sig som skrämmer henne. Sessan gör sitt bästa för att inte freaka ut, inte hispa upp sig i onödan, det tjänar ju ingenting till men ändå känner hon tårarna stiga i ögonen där hon vacklar fram och försöker se ut som att det är helt normalt att knäande hasa fram i skithöga klackar, osminkad och rufsig klockan tolv på dagen i skarpt solljus. Hon är så långt ifrån kvinnlig och stark det bara går hon känner sig ynklig och förnedrad. Usch vad hon längtar hem, hem till den lilla ettan.

Att skita i passionen…

Att vara normal, göra normala saker, äta, jobba, städa och dö. Att jaga balans, lugn och fixa det här normala livet. Att bara göra lagom mycket, att vara mellanmjölk när man är grädde, att vara lagom. Inte för mycket… inte för lite. Att beta av dag för dag. Lämna och hämta, pendla och handla. Ha tid för barnen, tvätta, stryka och förbereda allt dagen innan. Allt för att allt ska flyta på utan friktion och med lätthet. Att ha tid för vilan, träningen och andningen. Att prioritera, välja rätt och inte överdriva.

Att medvetet sudda bort de stora drömmarna och visionerna för att behålla hälsan. Vara försiktig och vara rädd om sig men på bekostnad av det som är jag. Det straffar sig, plötsligt är färgen borta, det blir grått, tungt, dystert och meningslöst. Jag har skalat bort passionen, bestämt mig för att klara av  måstena men tagit bort det där, det där lilla, som får hjärtat att slå lite mer och lite hårdare. Jag har vacklat, famlat i dimman några veckor, inte kunnat ta på vad det är som är snett, bara en känsla av meningslöshet som smugit sig på, en skavande känsla av att vara på fel spår, som om hela kroppen vrålar att jag ska lyssna.

Jag behöver gå upp i saker, kasta mig ut handlöst, ryckas med och jag behöver skapa, utan skapandet är jag inte jag, jag bleknar, sjunker ihop och tappar riktning. Jag måste sätta ihop bokstäver till ord, ord till meningar. Jag måste få skapa miljöer, människor, händelser och känslor. Jag måste få hamra hårt på datorns tangentbord och tyst väsa ut orden när jag skriver en scen med mycket ilska, jag måste få fulgråta så snoret rinner när jag knackar in det ofattbart sorgliga och jag måste få känna hjärtat picka hårt i halsen när jag skapar spänning med . Jag måste få skapa människor som bara finns i fantasin, gå in i deras liv, ge dem karaktärer, skapa dem precis som jag vill. Låta dem ta över, låta historien skriva sig själv. Att få befinna sig i fantasin, göra den så verklig att jag förflyttas dit, känna dofter, känslor och miljöer som bara finns i mitt huvud.

Jag måste få skriva, annars går jag under.

 

Svårare än så är det visst inte…

Jag vill ju bara vara lycklig…

 

Aldrig att jag glömmer det.

Jag minns var det var, hur vägen krökte, hur solen sken och hur gnistrande grönt det var. På landsvägen precis nedanför åsens sluttning där skog möter slätt där sa det pang. En pollett som föll med en knall. Ett hårt och kraftigt slag som ruskade om hela min värld, hela min existens och hela min livssyn.

I mitt liv hade jag jagat kilon, betyg, erfarenheter, pengar, resultat, titlar, kickar och bekräftelse Framåt och uppåt var mitt motto. Jag tillhörde dem som orkade lite mer än alla andra och det kunde ta mig långt. Jag drömde om status och dyra bilar och att ingenting var omöjligt, det var bara att vara tillräckligt envis. Jag visste att jag, jag skulle bli något. För om jag inte var något så var jag kanske ingenting. Jag var det jag gjorde. Det var jag det. Stod jag still, pausade, då bleknade jag och försvann. Ett högt tempo gjorde att jag kände mig levande, viktig och lyckad.

Något år innan jag satt där i bilen där vägen krökte, hade mattan ryckts undan under mina fötter. Jag hade galopperat rakt in i väggen och rest mig på darriga ben. Vem sjutton var jag när jag inte orkade lite mer än alla andra? Vad skulle hända med alla drömmar och stora visioner? Och största frågan var; vem var jag om jag inte presterade, levererade, klättrade uppåt, framåt fortare och fortare?

 

När jag satt där i bilen och körde genom den där svängen hade jag ingen aning om vem som var jag. Jag var på väg till en utbildning och funderade på hur jag skulle presentera mig. Jag hade liksom släppt alla titlar och alla mål. Jag var arbetslös, sjukskriven och mina ögon jävligt misslyckad.

Och då kom det som en blixt eller uppenbarelse. Orden kom över mina läppar ” Jag vill ju bara vara lycklig” och luften gick ur mig. Det var som om jag sjönk ihop av lättnad.  I det ögonblicket hade jag ingen aning om vad som gjorde mig lycklig.

Inte en suck.

Jag bara visste att det var lycklig jag ville vara. Det var då jag förstod att lyckan är där man är. Just det ögonblicket är ett av de starkaste i mitt liv. Jag kan knappt tänka på det utan att tårarna kommer. Jag fick en gåva. Jag bara höll hårt i ratten och smakade på orden. Jag blir inte lycklig av en ny titel, bättre lön eller ett fullsmackat schema. Jag måste hitta lyckan i mig själv, i nuet, i det som jag har.

Jag letar skönhet i det enkla men samtidigt stora. Det kan vara långa skuggor över åkrarna när jag sitter i bilen på motorvägen, en overkligt rosa himmel, ett grått regn som gör hela världen suddig, luddig och grå. En mamma som bär en liten overallklädd bebis på sin arm, en pappa som står vid ett övergångsställe och håller ett litet barn i handen, den gamla mannen med sin hund och det unga paret som står och håller om varandra i en busskur. De fryser jag bilden, andas in det vackra i ett fåfängt försök att konservera lyckan. Att känna, att vara närvande, att njuta av nu. Detta nu som bara är nu och aldrig mer. När det är så satans jävla vackert att man vill känna det med varje sinne.

Att känna att man lever nu, nu, nu.

Om jag dör idag…

Det kan ju vara så att jag dör. Ja bara dör sådär som vissa gör. De går ut genom dörren och sen finns de inte mer. De har aldrig pratat eller ens funderat på att de en dag ska vara borta. De hann liksom inte med det, de hade ju så där fullt upp med att leva som man är när man är full av liv.

Om jag dör idag vill jag att ni dansar på min grav. Linnea och Isak ni vet hur. Hur jag brukade dansa på stol i köket. Hur jag hittade på egna texter till låtar. Hur jag sjöng fast jag inte kunde sjunga. Hur jag skrålade och vrålade. Hur ni fnissade och höll för öronen. Minns mig så.  Fuldansande och pinsam.

Om jag dör i dag begrav mig i en enkel kista. Lägg inga pengar på blommor. Jag vet att ni älskar mig ändå. Glamour och flärd är för de levande. Använd alla pengar ni har till att leva och att fylla livet med liv. Åk till New York, jag kom visst aldrig dit, eller åk precis vart ni vill. De är era liv och era drömmar. Spela inga psalmer eller orgel på min begravning för ingen vanlig människa kan sjunga med då. Aviciis wake me up är ett bättre alternativ. Klä mig i något enkelt, en klänning från Lars Wallin duger fint:)

Begrav mig enkelt och ljust eller precis som ni vill. Tvinga alla att bära turkost, blommigt eller rosa men helst inte senapsgult, den färgen har aldrig klätt mig. Följ er röst och er inre trots.

Om jag dör idag kommer jag för alltid vara där, i den ljumma sommarvinden, den första snöflingan, i doften av lavendel. Där möter ni mig. Jag kommer alltid närvara, alltid vaka över er. Varje gata ni korsar, varje steg ni tar, i varje andetag finns jag. Tittar ni noga kan ni se något skymta förbi ibland.

Om jag dör idag finns det inte så mycket att ångra, de val jag gjorde formade den som blev jag, men om jag ska ångra något är det nog att jag inte njöt ännu mer, skrattade ännu mer och vågade allt. För vad hade jag egentligen att förlora?

Om jag dör idag vill jag att ni fortsätter leva. Det finns alltid en anledning att skratta. Försök att hitta humorn i allt, utan att skämta bort det som är viktigt.  Skämta aldrig bort din talang eller dina drömmar.

Om jag dör idag betyder det att jag dör före er mina älskade föräldrar. Det förtjänar ingen. Jag vill att ni ska veta att min uppväxt var perfekt. Det finns inget som skulle varit annorlunda. De värderingar, den kreativitet och livsglädje jag fick med mig hemifrån var ovärderlig. Tro aldrig något annat.

Om jag dör idag vill jag att du Jonas ska veta att jag älskade dig innerligt. Du var mitt livs kärlek trots att jag surade över tvätt, städning och sopor. Allt det där det var bara lite grus på ytan. Inget annat.

Om jag dör idag vet jag att jag lever vidare genom er mina barn. Ni helt perfekta, personliga individer. Ni som är det bästa jag gjort. Min högsta önskan är att ni inser ert värde och finner all lycka. Ni är ljuvliga på alla sätt. Jag kommer alltid sväva över er och viska orden ni behöver höra.

”Om jag dör idag” är en bit av det testamente vi alla bör skriva. Idag fyller jag 38 år. Jag kanske lever tills jag blir hundra eller så blir det inte så.

Vem vet?

…..så lev till max, våga allt, ångra inget!

Härligt med höst;)

Mohahahha.. bilder för att komma i rätt stämning…

Gav mig ut på en liten fotorunda i närområdet för att skapa ännu lite mer feeling och inspiration.. mohahha.. vilken himla tur att jag inte är ett dugg lättskrämd eller rädd för mörker… eller hur det nu var med den saken:)

djävulsträdet

 

Offerstenen i pugeeket

Läskiga jag