Den hårda väggens lärdom

Ja de här med att smacka in i väggen är ju synnerligen en spännande resa. Det har gått ett par år nu sen jag låg i de där svarta, vidriga hålet oförmögen att fatta, oförmögen att göra någonting alls, snudd på oförmögen att andas. Eftersom jag alltid tillhört dem som liksom orkade lite mer än andra var det en synnerligen otäck upplevelse, eller ja det är väl just de där som orkar lite mer en andra, som hamnar i den just den där väggen. Likt en tecknad figur som smäller rakt in och sedan liksom rinner ner och blir en liten ynklig blöt fläck. Så jävla förvånad, så jävla väck..

Ja jag var förvånad.

Min omgivning hade förtvivlat kollat när jag gasat på livets racingbana mot den väggen som om jag trodde att det var just det som livet gick ut på, eller egentligen trodde jag nog att jag skulle köra rakt igenom den om det nu var så att den skulle dyka upp… för det var ju trots allt ändå så att jag orkade lite mer än alla andra.

 

Det är en jävla överraskning det där. Att man inte orkar mer än andra. Att plötsligt orka mindre än andra och ve och fasa, vara beroende av andra. För oss som orkar lite mer än andra är det en vedervidrig läxa att tugga i sig. Självklart kämpade jag emot, även när jag mådde kass så tänkte jag att snart skulle jag vara som vanligt igen. Efter ett par försök att vara som vanligt igen kommer den där otäcka insikten att man inte kan, bör eller ska vara som man var förut, även om man älskade att springa fort mot den där väggen. Vi som orkade lite mer än alla andra trodde att vi hade grepp på vad det här livet gick ut på och sen plötsligt var det inte alls som man trodde. Det ruskar om.

Det där svarta hålet skrämmer mig mer än något annat. Att känna hopplöshetens boja runt foten, att allting blir grått, meningslöst, hopplöst och den enklaste lilla skitgrej kan få dig att darra och få din puls att rusa. All ork är borta runt om kring dig är allt svart och sörjigt. Har du varit där vill du aldrig mer dit. Aldrig mer. Det är mitt mål. Att aldrig mer hamna där. Det finns ingenting som är värt det.

Ingenting i denna värld är värt det…ingenting. Så målet 2014 blir att inte orka mer än alla andra, inte mäta lycka i prestation, inte sträva så mycket, inte slita, inte kämpa, inte stånga pannan blodig, inte vara så jävla präktig…nähäpp målet är att  flyta med, skapa för att lusten är där, träffa människor jag älskar och att njuta. Livet är ju trots allt till för att levas inte bara bockas av.

Vilken jävla överraskning…:)

 

 

Publicerat i Lanners livsanalyser | 1 kommentar

fan oxå denna hade jag glömt…

Ohh hittade början på den här boken…och om jag vill veta hur det slutar måste jag skriva den. Det är ju typ liiiite jobbigt men va fan….ska jag skriva deckare eller chick lit är ju den stora frågan just nu:)

1
Golvvärmen ger en något behagligare känsla till den situation som är så långt ifrån trevlig det bara går. Hon tittar än en gång på toapappret i handen, inte en strimma, inte ens rosa, nej inget blod, ingen efterlängtad mens. Inte idag heller. Fan.
Tre killar. En ska bli pappa. Kanske.
Hon tar ett nytt papper, torkar sig igen, granskar det noga men med samma resultat. Med en avgrundsdjup suck reser hon sig, tvättar händerna och studerar sitt ansikte. Undrar fan om det inte står slampa i panna. Exakt hur korkad får man vara? Tre killar. Tre killar inom samma vecka och nu står hon här med utebliven mens. En mardröm av värsta sort.
Sessan slår bort alla verkliga tankar och slänger sig i soffan med den bärbara och påbörjar ett nytt inlägg i bloggen Sessans snyggaste. Detta underliga som gett henne ett kändisskap bara genom att skriva vad hon handlar, vad hon tar på sig och vad hon gör. I Sessans värld sitter man inte och längtar efter mensen, där finns ingen riktig ångest. Nej där är allt på låtsas, roligt och vackert.
Hon börjar.
Hej alla fina bloggvänner där ute!
Hon blinkar till och tanken på att dela med sig av sig innersta, sin ångest, sin egen klantighet finns där. Det hade varit så skönt, att bara få vädra ut, men det vore att döda bloggen. Läsarna vill ha glammig, snygga, roliga Sessan inte den uppriktiga hon som finns där under, hon som ibland bara vill rulla ihop sig och gråta, hon som gör nästan vad som helst för att höra att hon är bra, hon som längtar efter att bli älskad att det nästan gör ont. Nej henne visar hon nästan aldrig upp.

Hon fortsätter.
Idag har jag hittat en G u d o m l i g väska på nätet. Jag kan nästan inte vänta till den hänger på min axel.
Hon vaknar till av en mardröm, svetten har brutit fram i pannan och kroppens känns obehagligt hal men att vakna upp hjälper inte. Hjärnan går på högvarv. Vad ska hon göra om mensen inte kommer? Var ska hon börja? Ska hon bara fixa en tid för att ta bort det? Barnet? Cellansamlingen? Ja för stort kan det ju inte vara. Räknas det som ett barn direkt? Kanske är det en fantastisk person som håller på att bildas där inne. Hon stryker sig över magen.
Ja och just det, vem kan vara pappan? Det lilla problemet. Det vore en katastrof om det stod mellan två men tre, det är så djupt förnedrande. Bara hon tänker på det är det som om marken försvinner, puts väck, ingenting där.
Hon fokuserar, hon tänker på de tre potentiella papporna… 3 is a magic number, yes it is…
Okej, Marcus, Andreas eller Mats. Bara hon tänker på det känns det helt overkligt. Hon är verkligen inte tjejen som ligger runt. Det var bara en helt galen vecka, för mycket fest, för mycket av allt och sommar, solbränd hud och heta flirtar som alla gick för långt.

Ett år tidigare
Sessan försöker fokusera blicken. Hon är på toaletten. River och sliter i väskan för att hitta mascaran. Måste ha mer. Kanske rouge. Ser blek ut. Klockan är fem på morgonen. Utanför toalettdörren dunkar musiken. Allting är surrealistiskt. Det kunde vara en dröm, men det är det inte. Hon lutar sig fram, nära spegeln och koncentrerar sig men ändå vinglar hon till och får mascara i ögat. Det svider som eld och ögonen tåras. Hon gnider fingret under fransen för att rätta till katastrofen. Tar upp telefonen, hittar rätt vinkel och knäpper bilden. Bilden på henne med det rätta suget i blicken. Sätter sig tillrätta på toalettlocket och lägger upp bilden på bloggen med texten. Efterfest hos Paula. Det räcker. Alla vet vem Paula är. Hon är inne, så het att det ryker och så rätt.
Sessans är förvånad, ja och jävligt full. Plötsligt satt hon vid P: s bord som om hon var någon. Någon att räkna med. Inte bara en lite löjlig efterapare utan någon med en viss betydelse. Det är stort. Hon vet att det kommer göra underverk för hennes status i bloggvärlden.
Hon glider ut i lägenheten, den som hon på ett konstigt vis känner sig hemma i trots att hon aldrig varit där. Den har figurerat i Paulas blogg, mest som bakgrund i dagens outfit eller på de otaliga festbilderna. Allting är precis som hon alltid har trott ändå kan hon inte komma ifrån känslan att inte vara i sin egen kropp. Hon klämmer ner sig soffan bredvid en snygg kille som kallas Freddo. Hon känner sig som den fulla kusinen från landet bredvid de andra som högljutt diskuterar saker hon inte förstår.
Hon vet att hon är snygg eller jävligt fin som hennes beundrare på bloggen brukar skriva. Hon tittar på bilderna hon knäpper med telefonen och granskar dem kritiskt. Ja hon är snygg, på bild i alla fall. I verkligheten, ja det vet hon inte. Freddo är känd från någonting som ingen minns och nu är han Freddo med hela Sverige eller de som betyder något i alla fall. Plötsligt vänder han sina gröna undersköna ögon mot henne. Hon känner sig som Mowgli när han blir hypnotiserad av ormen i filmen.
– Hej säger han och ler det där leendet som fräser som smält smör i en stekpanna.
– Hej svarar hon och stirrar in i det gröna. Hon vet att hon kommer göra allt han ber om och hon vet att det kommer gå åt helvete men kraften i hans charm skulle kunna bedöva en oxe.
Han har förmågan. Förmågan att få henne att känna sig speciell, fin och utvald. Efterfesten ebbar ut till slut, folk droppar av, någon har somnat i soffan fortfarande festklädd och sminkad men skrynklig och solkig. Sessan tittar runt och motstår impulsen att lyfta telefonen och knäppa en bild. Hon vill inte verka alltför desperat efter att få läsare så hon låter bli. Freddo står påklädd och väntar på henne i hallen. Hon vet att det är korkat att följa med honom hem. Idiotiskt men hon har tappat sin egen vilja och sitt sunda förnuft. Hon är under allt bjäffs inte så himla korkad. Hon är en överlevare, stark på något konstigt vis. När hon var liten var hon lillgammal och förstod människor tidigt. Hela hon vet att det är dumt att följa med honom hem, klockan är åtta på morgonen och hon har festat hela natten, hon är sliten och fortfarande berusad men det hela börjar övergå i bakfylla. En bakfylla som kommer vara av episka mått men ändå kommer hon följa honom som en tacksam hund. Hon stör sig lite men tar ändå på sig jackan och låter honom lägga armen runt henne och leda henne som en viljelös docka hem till hans säng.

Det är obeskrivligt ljust, och vitt och luften glittrar av dammet som rörs upp.
Hon tittar på mannen bredvid sig i den vita sängen. Hans sover tungt. Hennes hjärta pickar som på en rädd liten fågel. Hon är torr i munnen och mår illa. Låren är klibbiga. Sperma? Hon minns inte riktigt vad som har hänt. Det är bara korta frekvenser som kommer till henne. Hon gillar det inte. Hon känner sig öm och lite smutsig. Hon vill gärna vara förespråkare av att tjejer ska våga ta för sig av sex och inte känna skuld ändå är det precis det hon gör. Skuld och skam är exakt de känslor hon brottas med just nu och hon vill bara bort från det här. Hon kan inte komma över känslan av att hon lurats in i fällan, att hon lät sig hypnotiseras och hon var ett lätt byte. Hon lirkar sig loss ur täcket och tittar ner på sin lår, blåmärken. Försiktigt tar hon sig upp ur sängen får tag på sin kläder och försvinner in på toaletten. Bilden i spegeln är inte vacker, hon ser ut som ett fnask. Hon tar frikostigt av Freddos dyra hudvårdsprodukter och tvättar bort sminket. Det sista gnider hon av i en kritvit handduk, drar på sina kläder och förbereder sig för the walk of shame. Öppnar dörren försiktigt och kikar på den sovande gestalten. Han är vacker men farlig.

Hennes instinkt får henne att fly ut genom dörren men sedan är det något som flyger i henne. Hon lirkar upp mobilen knäpper några bilder i lägenheten, på klädhögen och på den sovande Freddo. Stänger dörren och knäpper sedan en bild på dörrens med hans namn på. Vad hon ska ha bilderna till vet hon inte, men hon tar dem ändå. Hon är ju trots allt bloggare.
Hon vacklar nerför trappan, trycker upp den stora porten och står ute på gatan i sina höga klackar, osminkad och festklädd. Hon vet inte åt vilket håll hon ska gå. Mycket kan man säga om henne men något lokalsinne har hon inte begåvats med. Hon tittar åt höger och åt vänster men kan inte riktigt koppla hur hon ska gå för att komma hem. Sessan rycker på axlarna och singlar slant inuti huvudet. Det blir höger så hon börjar sin vandring hemåt, hoppas hon i alla fall. Fötterna gör sjukt ont, låren klibbar mot varandra och hon ryser av olust. Lika bra att boka tid hos doktorn, det första hon gör på måndag. Idag måste hon få tag på ett öppet apotek. Dagenefterpiller för säkerhetsskull. Jäkla tur att de finns. Det är ju ingen abort, man bara tar dem och så tänker man inte mer på det men det är allt de där andra man kan få när man är så sjukt jävla klantig och inte skyddar sig som skrämmer henne. Sessan gör sitt bästa för att inte freaka ut, inte hispa upp sig i onödan, det tjänar ju ingenting till men ändå känner hon tårarna stiga i ögonen där hon vacklar fram och försöker se ut som att det är helt normalt att knäande hasa fram i skithöga klackar, osminkad och rufsig klockan tolv på dagen i skarpt solljus. Hon är så långt ifrån kvinnlig och stark det bara går hon känner sig ynklig och förnedrad. Usch vad hon längtar hem, hem till den lilla ettan.

Publicerat i Lanners livsanalyser | Lämna en kommentar

Att skita i passionen…

Att vara normal, göra normala saker, äta, jobba, städa och dö. Att jaga balans, lugn och fixa det här normala livet. Att bara göra lagom mycket, att vara mellanmjölk när man är grädde, att vara lagom. Inte för mycket… inte för lite. Att beta av dag för dag. Lämna och hämta, pendla och handla. Ha tid för barnen, tvätta, stryka och förbereda allt dagen innan. Allt för att allt ska flyta på utan friktion och med lätthet. Att ha tid för vilan, träningen och andningen. Att prioritera, välja rätt och inte överdriva.

Att medvetet sudda bort de stora drömmarna och visionerna för att behålla hälsan. Vara försiktig och vara rädd om sig men på bekostnad av det som är jag. Det straffar sig, plötsligt är färgen borta, det blir grått, tungt, dystert och meningslöst. Jag har skalat bort passionen, bestämt mig för att klara av  måstena men tagit bort det där, det där lilla, som får hjärtat att slå lite mer och lite hårdare. Jag har vacklat, famlat i dimman några veckor, inte kunnat ta på vad det är som är snett, bara en känsla av meningslöshet som smugit sig på, en skavande känsla av att vara på fel spår, som om hela kroppen vrålar att jag ska lyssna.

Jag behöver gå upp i saker, kasta mig ut handlöst, ryckas med och jag behöver skapa, utan skapandet är jag inte jag, jag bleknar, sjunker ihop och tappar riktning. Jag måste sätta ihop bokstäver till ord, ord till meningar. Jag måste få skapa miljöer, människor, händelser och känslor. Jag måste få hamra hårt på datorns tangentbord och tyst väsa ut orden när jag skriver en scen med mycket ilska, jag måste få fulgråta så snoret rinner när jag knackar in det ofattbart sorgliga och jag måste få känna hjärtat picka hårt i halsen när jag skapar spänning med . Jag måste få skapa människor som bara finns i fantasin, gå in i deras liv, ge dem karaktärer, skapa dem precis som jag vill. Låta dem ta över, låta historien skriva sig själv. Att få befinna sig i fantasin, göra den så verklig att jag förflyttas dit, känna dofter, känslor och miljöer som bara finns i mitt huvud.

Jag måste få skriva, annars går jag under.

 

Svårare än så är det visst inte…

Publicerat i Lanners livsanalyser | Lämna en kommentar

Jag vill ju bara vara lycklig…

 

Aldrig att jag glömmer det.

Jag minns var det var, hur vägen krökte, hur solen sken och hur gnistrande grönt det var. På landsvägen precis nedanför åsens sluttning där skog möter slätt där sa det pang. En pollett som föll med en knall. Ett hårt och kraftigt slag som ruskade om hela min värld, hela min existens och hela min livssyn.

I mitt liv hade jag jagat kilon, betyg, erfarenheter, pengar, resultat, titlar, kickar och bekräftelse Framåt och uppåt var mitt motto. Jag tillhörde dem som orkade lite mer än alla andra och det kunde ta mig långt. Jag drömde om status och dyra bilar och att ingenting var omöjligt, det var bara att vara tillräckligt envis. Jag visste att jag, jag skulle bli något. För om jag inte var något så var jag kanske ingenting. Jag var det jag gjorde. Det var jag det. Stod jag still, pausade, då bleknade jag och försvann. Ett högt tempo gjorde att jag kände mig levande, viktig och lyckad.

Något år innan jag satt där i bilen där vägen krökte, hade mattan ryckts undan under mina fötter. Jag hade galopperat rakt in i väggen och rest mig på darriga ben. Vem sjutton var jag när jag inte orkade lite mer än alla andra? Vad skulle hända med alla drömmar och stora visioner? Och största frågan var; vem var jag om jag inte presterade, levererade, klättrade uppåt, framåt fortare och fortare?

 

När jag satt där i bilen och körde genom den där svängen hade jag ingen aning om vem som var jag. Jag var på väg till en utbildning och funderade på hur jag skulle presentera mig. Jag hade liksom släppt alla titlar och alla mål. Jag var arbetslös, sjukskriven och mina ögon jävligt misslyckad.

Och då kom det som en blixt eller uppenbarelse. Orden kom över mina läppar ” Jag vill ju bara vara lycklig” och luften gick ur mig. Det var som om jag sjönk ihop av lättnad.  I det ögonblicket hade jag ingen aning om vad som gjorde mig lycklig.

Inte en suck.

Jag bara visste att det var lycklig jag ville vara. Det var då jag förstod att lyckan är där man är. Just det ögonblicket är ett av de starkaste i mitt liv. Jag kan knappt tänka på det utan att tårarna kommer. Jag fick en gåva. Jag bara höll hårt i ratten och smakade på orden. Jag blir inte lycklig av en ny titel, bättre lön eller ett fullsmackat schema. Jag måste hitta lyckan i mig själv, i nuet, i det som jag har.

Jag letar skönhet i det enkla men samtidigt stora. Det kan vara långa skuggor över åkrarna när jag sitter i bilen på motorvägen, en overkligt rosa himmel, ett grått regn som gör hela världen suddig, luddig och grå. En mamma som bär en liten overallklädd bebis på sin arm, en pappa som står vid ett övergångsställe och håller ett litet barn i handen, den gamla mannen med sin hund och det unga paret som står och håller om varandra i en busskur. De fryser jag bilden, andas in det vackra i ett fåfängt försök att konservera lyckan. Att känna, att vara närvande, att njuta av nu. Detta nu som bara är nu och aldrig mer. När det är så satans jävla vackert att man vill känna det med varje sinne.

Att känna att man lever nu, nu, nu.

Publicerat i Lanners livsanalyser | 1 kommentar

Om jag dör idag…

Det kan ju vara så att jag dör. Ja bara dör sådär som vissa gör. De går ut genom dörren och sen finns de inte mer. De har aldrig pratat eller ens funderat på att de en dag ska vara borta. De hann liksom inte med det, de hade ju så där fullt upp med att leva som man är när man är full av liv.

Om jag dör idag vill jag att ni dansar på min grav. Linnea och Isak ni vet hur. Hur jag brukade dansa på stol i köket. Hur jag hittade på egna texter till låtar. Hur jag sjöng fast jag inte kunde sjunga. Hur jag skrålade och vrålade. Hur ni fnissade och höll för öronen. Minns mig så.  Fuldansande och pinsam.

Om jag dör i dag begrav mig i en enkel kista. Lägg inga pengar på blommor. Jag vet att ni älskar mig ändå. Glamour och flärd är för de levande. Använd alla pengar ni har till att leva och att fylla livet med liv. Åk till New York, jag kom visst aldrig dit, eller åk precis vart ni vill. De är era liv och era drömmar. Spela inga psalmer eller orgel på min begravning för ingen vanlig människa kan sjunga med då. Aviciis wake me up är ett bättre alternativ. Klä mig i något enkelt, en klänning från Lars Wallin duger fint:)

Begrav mig enkelt och ljust eller precis som ni vill. Tvinga alla att bära turkost, blommigt eller rosa men helst inte senapsgult, den färgen har aldrig klätt mig. Följ er röst och er inre trots.

Om jag dör idag kommer jag för alltid vara där, i den ljumma sommarvinden, den första snöflingan, i doften av lavendel. Där möter ni mig. Jag kommer alltid närvara, alltid vaka över er. Varje gata ni korsar, varje steg ni tar, i varje andetag finns jag. Tittar ni noga kan ni se något skymta förbi ibland.

Om jag dör idag finns det inte så mycket att ångra, de val jag gjorde formade den som blev jag, men om jag ska ångra något är det nog att jag inte njöt ännu mer, skrattade ännu mer och vågade allt. För vad hade jag egentligen att förlora?

Om jag dör idag vill jag att ni fortsätter leva. Det finns alltid en anledning att skratta. Försök att hitta humorn i allt, utan att skämta bort det som är viktigt.  Skämta aldrig bort din talang eller dina drömmar.

Om jag dör idag betyder det att jag dör före er mina älskade föräldrar. Det förtjänar ingen. Jag vill att ni ska veta att min uppväxt var perfekt. Det finns inget som skulle varit annorlunda. De värderingar, den kreativitet och livsglädje jag fick med mig hemifrån var ovärderlig. Tro aldrig något annat.

Om jag dör idag vill jag att du Jonas ska veta att jag älskade dig innerligt. Du var mitt livs kärlek trots att jag surade över tvätt, städning och sopor. Allt det där det var bara lite grus på ytan. Inget annat.

Om jag dör idag vet jag att jag lever vidare genom er mina barn. Ni helt perfekta, personliga individer. Ni som är det bästa jag gjort. Min högsta önskan är att ni inser ert värde och finner all lycka. Ni är ljuvliga på alla sätt. Jag kommer alltid sväva över er och viska orden ni behöver höra.

”Om jag dör idag” är en bit av det testamente vi alla bör skriva. Idag fyller jag 38 år. Jag kanske lever tills jag blir hundra eller så blir det inte så.

Vem vet?

…..så lev till max, våga allt, ångra inget!

Publicerat i Lanners livsanalyser | 4 kommentarer

Härligt med höst;)

20120911-163556.jpg

Publicerat i Lanners livsanalyser | Lämna en kommentar

Mohahahha.. bilder för att komma i rätt stämning…

Gav mig ut på en liten fotorunda i närområdet för att skapa ännu lite mer feeling och inspiration.. mohahha.. vilken himla tur att jag inte är ett dugg lättskrämd eller rädd för mörker… eller hur det nu var med den saken:)

djävulsträdet

djävulsträdet

 

Offerstenen i pugeeket

Offerstenen i pugeeket

Läskiga jag

Läskiga jag

 

 

 

Publicerat i Lanners livsanalyser | Lämna en kommentar

Vad jag gör när jag inte gör annat…eller första kapitlet i mitt deckarförsök

Hej Govänner!
Jag har som ni kanske märkt tagit en liten paus. Jag väljer att lägga tiden jag har till att knappa på ett deckarförsök. Här kommer första kapitlet. ( ja det är inte korrat eller kollat men i alla fall:)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

Hon hade precis bestämt sig.

Nu var det dags, det fanns liksom ingen annan utväg.  Alla lopp var körda. Det fanns inget kvar att göra. Bara en glödhet ilska. Så vansinnig att den var svår att leva med. Det kokade, bubblade och gjorde det inre hett som lava. Den åt och det konsumerade henne på ett sätt som hon aldrig tidigare varit med om. Det förvånade, att hon som var så foglig kunde uppfyllas av ett raseri och att det aldrig verkade ge med sig.

Det gick helt enkelt inte över.

Imorgon var det dags. Dags att lämna in avskedsansökan. Det fick bli så. På vinst och förlust. 10 år hade hon bränt på det stället. Sambon skakade på huvudet när hon beklagade sig. Orkade inte lyssna på gnället och hennes oförmåga att ta sig därifrån. Som en misshandlad kvinna som hela tiden går tillbaka, skyler över och bortförklara. De hade mosat hennes förmåga att ta sig för något annat. Djupt inom sig var hon rädd för att inte duga. Inte få något annat jobb. Hon var livrädd för att bli en långtidsarbetslös och satt i åtgärd men till och med hon insåg att det inte var normalt att vara så arg som hon var alltid. Att hålla så hårt i ratten att knogarna blev vita och skrika så att hon blev röd i ansiktet. Allt för att få ut den där stressen som byggdes upp timme för timme under arbetsdagen. För om hon inte gjorde det . Då skulle hon gå sönder.

Hon spelade ingen musik i bilen som hon brukade. Det kändes som om det inte stämd med glättig radiomusik i kontrast till det mörka svarta hon körde igenom.  Mellan byarna var det natt, några enstaka lampor i fönstren på gårdarna hon körde förbi var allt som blixtrade förbi. Bilen lyktor lyste upp vägen. Hon gasade lite extra. Nu ville hon hem. Hon var sliten och trött. Huvudet bultade och axlarna värkte.

Bilen körde förbi den nedsläckta skolan och gled laglydigt fram i trettio kilometer i timmen. Nu var hon nästan hemma. Trots att inga andra var ute blinkade hon när hon svängde in på uppfarten. De stora ekarna hängde tunga, över grusplanen. Gjorde det ännu mörkare. Deras starka stammar sträckte sig mot himmelen. Orubbliga, fast förankrade i marken. Dessa tysta ibland viskande träd , hängde sig ut över hennes tomt, letade nya vägar, nytt ljus.

 

På parkeringen bredvid huset träffar det skarpa ljuset en gestalt ute i skogen.

Ett ansikte bland löven.

De rädda ögonen är vidöppna, ansiktet är vitt i skenet av bilens halvljus. Malin skriker inte till, hon kan inte.

För rädd.

Förr rädd, chockad och överrumplad för att få fram ett enda knyst. Håren reser sig på klassiskt skräckfilmsmaner och den kalla kåren man läst så många gånger om rullar längst med ryggen likt en död mans hand. Tyst, men med skräcken som piskat upp pulsen till ett dånande i öronen, lutar hon sig fram och trycker panikartat på knappen för att låsa bilen inifrån. Hon kan knappt andas, det är som hela hon stelnat. För om hon inte rör sig kan det på något sätt inte vara verkligt. Hon har stängt av bilen. Det är tyst. Hon stirrar utan att blinka ut den svarta mörka skogen.

Någon är där ute. Denne någon med de rädda ögonen. Ingen syns till. Reflexmässigt tittar hon i backspegeln. Inbillar sig att någon har gömt sig i baksätet. En otäck känsla av att inte vara trygg någonstans river i kroppen. River och sliter, får halsen att bli torr.

Det är inte många meter in till huset. Till tryggheten, till sambon som sover på soffan med halvöppen mun, med tevens sken flimrande mot väggarna. Ett rum som går från skarpt upplyst till mörkt beroende på vad som händer i filmen. Ljust. Mörkt. Ljust. Mörkt.

Kanske är det för många sådana filmer som gjort att hon sitter här paralyserad av skräck bara för att ett ansikte synts till i skogen. Det är väl inget konstigt att någon är ute i skogen, fem meter från hennes hus, mitt i natten. Det finns så klart en helt naturlig förklaring. Någon som ska rasta sin hund.

Mitt i all panik kommer hon att tänka på en vaktmästare hon jobbat med en gång. Hon minns vad han brukade säga. Det där med att om man hör klappret av hovar behöver det inte vara en zebra. Ja visst var det så att hon hade en ovanligt livlig fantasi. Så klart att den där människan var ute i skogen av helt naturliga skäl men det spelar ingen roll. Med blicken fäst mot punkten i skogen där ansiktet var letar hon i väskan efter mobilen. Signalerna går fram och tillslut svarar han yrvaket. Motvilligt går han med på att gå till ytterdörren. När ljuset från hallen faller ut det kompakta mörkret tar hon sats sliter upp bildörren och kastar sig ut på. Singeln under hennes snabba steg ekar högt i den tysta natten. Hon fumlar med grinden och kastar hela tiden ett stressat öga över axeln. Det går bara inte att skaka av sig känslan av att vara sedd, uttittad från det där mörka. Trappan flyger hon upp för i två steg. Väl uppe och med dörren öppnad och det trygga hemmet i ryggen stannar hon och tittar ut i skogen. Koncentrerar och spänner ögon och öron för att se eller höra något där ute. För något var där och är fortfarande kvar.

Det känner hon.

Med en olustig rysning drar hon igen dörren efter sig. Låser noga. Tittar på sambon som skakar trött på huvudet och så snabbt han orkar tar sig tillbaka till liggande läge i soffan.

Barnen sover så klart. Klockan är mycket. Hon tar en sväng och tittar deras små kroppar under täckena. Andningen så lugn och fridfull. Avslappnade lugna ansikten. Ljuvliga, underbara och konstigt nog hennes. Ett tag till i alla fall. Snart skulle de springa som vinden, skaffa pojkvän och flickvän. Hon skulle vara gammal och uttjänt innan hon visste ordet av. Med en suck satte hon sig vid datorn trycket upp facebook, bloggen och mailen. Hon gjorde alltid samma sak. Precis som om hon var rädd att missa något. Eller kanske inte. Det fanns någon trygghet i att zappa mellan de olika sociala medierna. Hon väntade på de stora genomslaget. Snart skulle det lossna. Hon skulle bli något. Det visste hon. Synd att det bara hon som förstått det. Alla andra verkade tro att hon var vanlig. Som vem som helst. Men det var ju inte sant. Det visste hon.

Möjligt att det var patetiskt att vid 37 års ålder förvänta sig att bli någon. Någon att räkna med. Hon delade inte sin dröm med någon. Det höll det löjliga borta på något vis. Det hon tänkte i sitt huvud kunde hon få ha för sig själv. Numera fick hon ju inte ens ha toalettbesöken i fred. Barn skulle komma in peta i hennes tjocka mage och fnissande skratta. Mamma kissar.

Facebook uppdateringarna var lama. Det var bilder på lördagskvällens middagar och viner. Kommaterar om TV program och mys. Ett lätt illamående kom över henne. Hade människor hon kände det så där mysigt? Eller var det bara ett spel att visa upp den myspysiga fasaden utåt? Hon hatade mys så hon kände kväljningar i kroppen. Bara ordet fredagsmys fick henne att vilja stoppa fingrarna i halsen och kräka upp allt det hon stoppas i sig under dagen. Nä fy fan. I hennes familj hade det fredagsrys. Det var precis var det var och det satte ribban passande lågt. Övertrötta barn som drösslade chips, halvtuggade äpplebitar och spillde kletig dricka på golvet som utmattade vuxna desperat försökte torka upp med strumpan för att slipa plåga den trötta kroppen ut till köket. Att hämta trasor, rengöringsmedel och torky var inte bara jobbigt det kändes alltid som ett oöverstigligt hinder så där mitt i fredagsryset. Den ständiga funderingen på att öppna en flaska vin, men aldrig orka. Malin inte bara saknade glamouren i sitt liv. Hon led, hon skapade glamour i sitt huvud. Hon visste att hon borde vara lycklig nu. Två små fina barn, ett vackert hus och en sambo men hon saknade sitt gamla liv ibland så mycket att hon tappade andan och ögonen tårades.

Gud vad hon hade älskat att klä upp sig, dricka lite vin under tiden, sminka sig i lugn och ro, föna håret. Dutta och piffa. Köpa nya kläder till helgen. Träffa vännerna, förfesterna, förväntan i luften. Att få känna sig snygg och ångande attraktiv. Att känna blickarna vändas mot dem när de steg in på något ställe. Nyfikna halsar som sträcktes. Att beställa i baren, kika runt över glasets kant. Möta en blick, blygt vika undan. Det underbara spelet. Musiken, dricka för mycket, ont i fötterna, röka och leva som om just det här var den sista natten i livet. Slänga allt ansvar, alla plikter och alla äcklig vuxenhet över bord. Tack och hej men idag vill jag bara leva om du förstår vad jag menar. Allting ordnar sig ändå. Sorglöst, härligt och rosenrött. Utvecklingen framåt verkade vara familjens fredagsmys eller ett foto på en tallrik tapas.

Fundersamt började hon på en statusuppdatering ”skjut mig…” men raderade så klart den utan att ha delat med sig av den. Det var kanske lite att ta i. Hon tittar över axeln, ut genom det mörka fönstret. Det kunde lika gärna varit en svart gardin för, så kompakt var det där svarta.

Plötsligt badad trädgården i ljus. Långa skuggor ger det spöklikt utseende och hon rycker till. Livrädd för att någon ska vara där ute, dyka upp, skrämma henne från vett och sans. Hon ryggar bort från fönstret. Lampan som installerats efter inbrottet, den som har en rörelsedetektor har tänts. Någon eller troligtvis något har fått den att gå igång. Det kan vara en katt eller en igelkott eller vad som helst. Stint stirrar hon, stirrar för att se om det är någon där. Sedan blir det mörkt igen. Hon står stilla i det kalla skenet från datorn och väntar på att något ska hända. Tittar ut i det där svarta. Sedan tittar hon på klockan.

Den visar på kvart i ett .

Fan det är hon som ska upp i morgon med barnen. Med en viljestyrka som överträffar det mesta backar hon från fönstret in på toaletten, kissar och borstar tänderna samtidigt. Tidseffektivt men kanske en smula äckligt. Ordentligt uppskärrad av kvällens händelser öppnar hon toalettdörren på glänt. Övertygad om att ett ansikte kommer uppenbara sig i fönstret i hallen pickar hjärtat hårt i halsgropen. Helt säker på att hon skulle dö av skräck om det där ansiktet skulle dyka upp igen. Hon skulle falla död ner. Troligtvis skulle hon kissa på sig först. I en förnedrande pöl av urin skulle de hitta henne, med vilt uppspärrade ögon och hår vitt av fasa. Den stackars vilsekomna tysken som tittat in skulle aldrig förlåta sig själv.

Med stressade kliv far hon upp för trappan. Bakom henne jagade ondskan. Det flåsade henne i hälarna, gläfste, försökte få tag i hennes vrister, hugga och nafsa. Döda och lemlästa. Hon kände det tydligt.

Under täcket känns det bättre. Lampan är tänd. Rummet är upplyst av ett trivsamt sken. Hon knappar på telefonen, Facebook, bloggen och mailen.

Det är ju faktiskt flera minuter sedan sist.

–          Mamma, mamma, mamma. Med långa gnälliga vokaler, utdragna för att göra orden så betydelsefulla som det bara går står hon där, min äldsta. Snart sex år, underbart långt hår och ett litet dockliknade ansikte. Söt som socker. Jag är kissnödig, fortsätter hon när hon ser att jag väckts upp från drömmarnas rike. Jag kväver en suck och impulsen att väsa, men bara gå och kissa för guds skull.

–          Vilken tur vi har toalett, svarar jag på mitt inövade mammavis, du vet ju att du inte behöver fråga för att gå på toaletten, försöker jag. Hon lyssnar inte utan knatar ner för trappan. Jag ligger där, matt, orkeslös och som om någon under natten stoppat ner mig i en skål med kall klibbig havregrynsgröt. Jag sitter fast i en omänsklig seghet. Jag kan inte röra mig. Det går bara inte. Jag är för trött. Får jag bara ligga här hela dagen lovar jag att aldrig klaga på något mer i hela livet. Aldrig kräva önska eller klaga. Bara en dag, bara en dag att ligga och titta på taket. Inga måste, bara jag och min andning.

–          Mamma, de långa utdragna vokalerna når mina öron, jag har bajsat.

–          Jag kommer, skriker jag dämpat, allt för att inte väcka det lilla barn som fortfarande sover.

–          Men mamma, hör du inte vrålar den ljuva dottern nerifrån toaletten

Min kropp protesterar, min hjärna likaså. Havregrynsgröten kletar fast. Gör livet segt, svårjobbat och tungt.

–          Jag kommer gumman

–          Mamma, ett litet huvud dyker upp ur spjälsängen. Ett sömnigt, gulligt och alldeles rufsigt litet huvud. Benjamin är också vaken. Jag lyfter upp honom, trycker honom in till mig och snusar på hans hår. Det doftar köttfärssås.

Det är söndag. Jag är ensam med barnen. Sambon jobbar långdag idag. Klockan har precis slagit sex. Havregrynsgröten från sängen hänger sig kvar, nu har den även träckt in i huvudet och fyller upp varenda tanke. Sega trötta tankar.

Kaffe.

Jag fumlar med moccamonsteret. Är alldeles hopplöst klumpig och fumlig, spiller kaffe, häller vattnet utanför men tillslut börjar den spotta och fräsa. Påminner mig om att den måste avkalkas. Precis som allt annat som skriker om min uppmärksamhet. Bordet som vrålar, torka av mig, fryser som ber om att frostas av, kylen som undrar när jag ska rensa grönsakslådan, golvet som hånfullt håller fast mig i dess klibbiga fläckar. När ska du ta hand om mig. När ska jag lagas, sorteras, tvättas, städas, putsas? När? När? När? Känslan av att befinna mig i ett fängelse av otillräcklighet. Blicken dras mot fönster där orkidéerna graciöst och uppfodrande undrar när de ska få vatten.

Hon tittar ut, ut mot den imponerande ättehögen med dess vajande björkar. Den gamla gravplatsen. All den gamla historien så nära inpå, men inte mer värdefull än vilken annan kulle som helst. En kulle med träd på. Mer än så var det inte. Inget man tänkte på att det var faktiskt var en gravplats, när barnen letade blåbär där eller sprang så fort de kunde ner för dess slänt.

Kaffet slurpade surt färdigt. Hon fyllde sin kopp eller sin balja som hennes sambo föraktfullt kallade den. Det är möjligt att hon lurade sig själv med att hon bara hade druckit två koppar fast det i själva verket innebar sex stycken men var det den ända livslögnen hon ägnade sig åt må det vara hänt.

Runt benen stimmar barnen. Inom några minuter kommer det sluta i tårar. Ett fast grepp om koppen till brädden fylld med ångande hett kaffe, detta kaffe som hon förväntar sig ska skölja bort all havregrynsgröt och göra henne till en fungerande vaken individ igen. Nu är det bara kaffet kvar i hennes liv. Hennes enda drog. Drogen som gör henne hel.

Blicken dras återigen ut till högen där ute, någonting har retat hennes havregrynströtta hjärna, någonting som inte brukar vara där. Hjärnan har registrerat det och tvingar henne att titta igen. Hon kisar, någonting ligger där ute. En påse, en boll, en säck. Hon kan inte riktigt se. Hon skakar på huvudet, bestämmer sig för att det bara är något skräp. Barnen kräver frukost och hon dukar fram, torkar serverar och småpratar. Hela tiden dras blicken till det där. Det där som ligger därute.

–          Men mamma du lyssnar ju inte.

–          Åh förlåt gumman. Jag lovar att jag ska lyssna nu. Kan du ta det igen?

Tillslut bestämmer hon sig. Sätter barnen framför teven, meddelar att hon tänker ta ut soporna. Med koppen kaffe fortfarande i handen och en överfull påse i den andra kliver hon ut på trappan. Hon ryser lite lätt när hon kikar in i skogen och tänker på gårdagskvällen. Samtidigt kan hon inte hjälpa att hon känner sig lite löjlig. Stirra upp sig på det sättet.

Med de röda trätofflorna på fötterna trampar hon mot soptunna, Grinden krånglar som vanligt. Det är tomt i villakvarteret. Alla vettiga människor sover ännu. Med soppåsen i soptunna tar hon sikte på det som ligger där. Det är inte mer än tjugo kanske trettio meter bort. Snart kommer jag se att någon har dumpat lite skräp där men lika bra att kolla. Då kan man släppa det sen. Slappna av och ta det lugnt.

Fötter.

Det är ett par fötter som ligger där i gräset.

Fötterna är barfota och sitter fast vid en kropp. Hon bara vet att det är en död människa som ligger i gräset hemma i hennes villaidyll. Hon har förberett sig hela sitt liv på att hitta ett lik, en död kal kropp. Varit beredd på något vis. Alltid känt på sig att hon var en sådan som sånt händer. Tittat på varenda svart sopsäck hon gått förbi i skogen. Övertygad om att doften av ruttnade lik skulle nå henne eller att en hand som letar sig ut ur den trasiga plasten skulle nå hennes blick.

Hon stannar till. Vågar inte gå ett steg närmare. Tänk om det inte är ett lik. Tänk om den som ligger där bara reser sig upp.

–          Hallå säger hon med spänd och ganska vass röst. Ingen svarar. Hallå ropar hon nu lite högre. Hon borde ju så klart gå fram, kolla puls. Försöka väcka till liv men inget av det där kan hon förmå sin kropp till. Den sitter fast. Den tänker inte ta ett steg närmare.

Inte ett till.

-hallå, försöker hon igen medan hennes kropp på något märkligt vis backar. Långsamt, hela tiden med blicken fäst på de där nakna smutsiga fötterna.

Snart kommer de att röra på sig.

De måste vara någon som sover, sover väldigt väldigt stilla. Hon har backat flera steg med ögonen fästa på de där nakna, bleka fötterna. Plötsligt får den märkliga rädslan att hon tagit fel henne närmare igen. Bara pyttelite, men hon måste se från ett annat håll. Det är en man som ligger där. I en jättekonstig vinkel. Den döda kroppen ligger där allt medan sommaren tar fart. Doften av hö, blommor och gräsklipp når hennes sinne och öppnar minnen från gamla midsommarfirande från de hon var barn. Dans till små grodorna och jordgubbar. Samtidigt väcks en fasa i hennes kropp. En fasa så djup, så fruktansvärd att den överskuggar allt hon tidigare upplevt. Denna människa har dött här utanför hennes fönster i natt. Hon tappar koppen. Det ljumma kaffet stänker upp på hennes bara ben. Och hon backar sakta, sakta från platsen.

I hela sitt liv har hon varit förberedd.

Ingenting är som hon har trott. Hon springer inte, kräker inte, skriker inte, bankar inte på grannens dörr och hon blir inte ens yr. Hemma i huset kollar hon till barnen som sitter som fastnaglade vid Bolibompa. Hon greppar telefonen och går in i köket. Tittar på Ättehögen och kroppen. Bilden av ett lik utanför fönstret går inte att ta in. Det känns bara overkligt. Tveksamt slår hon 112. Undrar om det är rätt nummer att ringa. Alltid är hon så rädd för att göra fel. Det ligger en död jävla människa trettio meter från hennes fönster och hon är rädd för att göra bort sig.

–          Vad har inträffat?

–          Eh, jag eh, men gud vad händer, hon kan inte hitta orden. Tillslut rullar orden över tungan, gör det hela verkligt och otäckt. Det ligger en död människa säger hon och snyftar till. Det ligger en död människa på ättehögen.

–          Vet du att personen är död?

–          Jag tror det.

–          Kan jag få adressen

–          Ättehögsvägen 1 i Förslöv.

Polisbilen och ambulansen kommer in på den lilla gatan. Hon lämnar barnen i sitt tevetittande och går ut för att möta dem. Hon fryser och hackar tänder. Det är en härlig sommarmorgon men inuti är hon kall. Kall som is. Hon känner den varma nästan heta sommarvinden mot kinden, solens strålar som kikar fram mellan löven men de värmer henne inte. Själen har frusit till.

Hon känner sig egoistisk. Hon tänker bara på vad detta innebär för henne, för hennes trygghet, hennes barn, hennes område och hennes familj. Kommer jag någonsin kunna titta ut genom mitt köksfönster utan att tänka på det som har hänt. Kommer hon alltid leta efter döda kroppar med blicken. Kommer hon någonsin kunna låta barnen leka där på kullen igen, leta blåbär och springa så snabb benen bär dem. De idylliska bilderna rimmar illa med bilden hon har på näthinna. De där nakna, smutsiga, kalla och döda fötterna. Ingenting kommer någonsin som förut. Hon kommer alltid vara den där som hittade döingen på ättehögen.

Hon pratar med polisen. De ställer frågor, är vänliga. De ser hur hon mår. Någon ger henne en filt. De frågar om hon inte ska ringa hem sin man. Det enda hon kan tänka på är att ringa en mäklare. Inte en chans att hon tänker bo kvar. Inte en chans.

Hon ursäktar sig. Måste kolla till barnen. Hon ser deras förvånade miner i fönster. Storasyster och lillebror. De undrar, de anar. De vet direkt när någonting är fel. Båda två kan läsa av människor. Det har de efter henne. Den där intuitiva förmågan att läsa av, läsa in och tolka situationer och människor. Förmågan att fånga upp tankar och känslor som går de flesta. Tentakler och känselspröt redo att fånga in det som andra omedvetet sänder ut. En ovärderlig förmåga. En förmåga som hon är stolt över att de ärvt. Men idag önskade hon att de var mer som vanliga barn, som lekte, stojade som frågade men sedan nöjde sig med ett svar, som inte kunde plocka upp hennes förtvivlan, oro och avslöjade minsta lilla lögn. Hela hon osade av förvirring just nu. De skulle aldrig ge sig.

–          Varför är polisen här? Och ambulansen? Båda tittar på mig där de sitter på knän på kistan vid fönstret. Mina lintottar.

–          Jag klämmer mig ner bredvid dem, på den där ganska fula kistan. Jag ser ut genom fönstret, ser på det de ser. Poliser, ambulans och våra grannar som bor i husen runt om har kommit ut för att veta vad som står på. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad säger man till små oskyldiga barn.

–          Någon har blivit väldigt väldigt sjuk?

–          Vem då? Inte Arvid väl?

–          Nejdå, ingen vi vet. De tar hand om honom nu.

De slutar fråga. De bara tittar med sina små ögon. Deras kroppar är så tunna, så sköra, så fina. Fortfarande klädda i sina pyjamasar. Dessa små de enda som kan värma mig.

Jag för ett viskande samtal med min sambo. Informationen verkar inte riktigt gå in. Han låter snudd på irriterad. Så där som man kan bli när det man är inställd på plötsligt blir ändrat. Omkullkastat av någonting man inte själv kan råda över. Sedan är han plötsligt hemma. Han har fattat. Poletten har trillat ner. Han sätter på nytt kaffe, pratar med barnen. Beter sig normalt. Allt medan han sneglar på mig. Hon som sitter där i det kvava köket, med en filt om sig och hackar tänder så det skallrar. Hon som pratar med poliser, svara på frågor med ett stelt men vänligt leende. Som rycker till vid minst ljud. Som finns i rummet men ändå är märkligt frånvarande. Han har bilden klar för sig.

Jag berättar för den snälla polismannen om ansiktet i skogen. De rädda ögonen, om lampan som tändes i trädgården. Men jag berättar inte om frågan som hugger tag, hackar som en gammal LP skiva som hakat upp sig. Kunde jag gjort något för att förhindra det som har hänt. Kunde jag ropat in i skogen, där på natten, sprungit efter, frågat, undrat. Jag som känner på mig när något är fel. Hade jag kunnat göra något annorlunda? Hade jag kunnat förhindra eller rent av ändrat historien genom att jag agerat annorlunda? Om jag hade gjort något i stället för att fegt springa in i mitt trygga hus kanske det inte legat en död man på kullen just nu.

Publicerat i Lanners livsanalyser | Märkt , , , , | 3 kommentarer

” Le grande finale @ Lannerska palatset”

Ja och så var det då dax att ta farväl av våra gamla arbetskamrater.

”Le grande finale” – Min och Liselottes avslutning på tillsammans  ofattbara 16 år på Erikslund. Har man som vi haft turen att jobba med världens kanske mest underbara människor ja då vill man inte bara säga tack och hej utan vidare så där. Det känns liksom som en nödvändighet att vråla” TACK OCH HEJ LEVERPASTEJ” Ja ni fattar fina människor vill man säga hejdå till ordentligt. Det konstiga var att ”Le grande finale” kändes aldrig som ett hejdå. Det kändes som ett avstamp, en sviktning på trapetsen, som att stå i startblocken till livet.. ja men va fan nu kör vi 😉

Så tack alla underbara som kom, mailade, skickade kort och hälsningar. Tack för fina presenter och tack solen för att du sken, tack till sambon som byggde klart trädäcket kvällen innan, tack mina barn för att ni alltid är charmiga när andra ser:) Tack Linda för förslaget att sätta oss på filtar i skuggan, Tack fantastiska Mette cosmetique för fina priser och tack Pearls for girls för att alla fick ett litet smycke med sig hem. Tack Ingela på LCHF butiken för peston som blev underbart smarrig tillsammans philadelfiaost på fröbröd. Tack Klara Desser för receptet på LCHF smörgåstårta och tack Pia Nyberg för receptet på världen bästa chokladkaka och tack till Erikslund för utan er hade jag aldrig fått träffa alla dessa helt finaunderbaraljuvligsnällaroligafantastiska människor:)

Inte bara snälla...snygga oxå :)

Inte bara snälla…snygga oxå 🙂

Soligt mingel på trädäcket

Soligt mingel på trädäcket

Smörgåstårta a´la LCHF.24 futtiga ägg:).

Smörgåstårta a´la LCHF.24 futtiga ägg:).

Hanna, Maria o Lisa :)

Hanna, Maria o Lisa 🙂

Mette cosmetique snälla som få :)

Mette cosmetique snälla som få 🙂

Gulliga Tina på Pearls for girls såg till att ingen gick lottlös

Gulliga Tina på Pearls for girls såg till att ingen gick lottlös

Åsa vann ;)

Åsa vann 😉

Lisa vann mä :)

Lisa vann mä 🙂

Fick nya glasögon att ha till CV bilden ;)

Fick nya glasögon att ha till CV bilden 😉

Publicerat i Lanners livsanalyser | Märkt , , , , , | 1 kommentar

nä men varför inte lite mer inspiration…

Fick en ny bok av mamsen.. nu är huvudet fyllt av 16542137 idéer ännu ej satt i verket…livet är för kort:) Kreativitet en gåva och en förbannelse:)

 

20120626-175232.jpg

Bild | Posted on av | Lämna en kommentar