Den hårda väggens lärdom

Ja de här med att smacka in i väggen är ju synnerligen en spännande resa. Det har gått ett par år nu sen jag låg i de där svarta, vidriga hålet oförmögen att fatta, oförmögen att göra någonting alls, snudd på oförmögen att andas. Eftersom jag alltid tillhört dem som liksom orkade lite mer än andra var det en synnerligen otäck upplevelse, eller ja det är väl just de där som orkar lite mer en andra, som hamnar i den just den där väggen. Likt en tecknad figur som smäller rakt in och sedan liksom rinner ner och blir en liten ynklig blöt fläck. Så jävla förvånad, så jävla väck..

Ja jag var förvånad.

Min omgivning hade förtvivlat kollat när jag gasat på livets racingbana mot den väggen som om jag trodde att det var just det som livet gick ut på, eller egentligen trodde jag nog att jag skulle köra rakt igenom den om det nu var så att den skulle dyka upp… för det var ju trots allt ändå så att jag orkade lite mer än alla andra.

 

Det är en jävla överraskning det där. Att man inte orkar mer än andra. Att plötsligt orka mindre än andra och ve och fasa, vara beroende av andra. För oss som orkar lite mer än andra är det en vedervidrig läxa att tugga i sig. Självklart kämpade jag emot, även när jag mådde kass så tänkte jag att snart skulle jag vara som vanligt igen. Efter ett par försök att vara som vanligt igen kommer den där otäcka insikten att man inte kan, bör eller ska vara som man var förut, även om man älskade att springa fort mot den där väggen. Vi som orkade lite mer än alla andra trodde att vi hade grepp på vad det här livet gick ut på och sen plötsligt var det inte alls som man trodde. Det ruskar om.

Det där svarta hålet skrämmer mig mer än något annat. Att känna hopplöshetens boja runt foten, att allting blir grått, meningslöst, hopplöst och den enklaste lilla skitgrej kan få dig att darra och få din puls att rusa. All ork är borta runt om kring dig är allt svart och sörjigt. Har du varit där vill du aldrig mer dit. Aldrig mer. Det är mitt mål. Att aldrig mer hamna där. Det finns ingenting som är värt det.

Ingenting i denna värld är värt det…ingenting. Så målet 2014 blir att inte orka mer än alla andra, inte mäta lycka i prestation, inte sträva så mycket, inte slita, inte kämpa, inte stånga pannan blodig, inte vara så jävla präktig…nähäpp målet är att  flyta med, skapa för att lusten är där, träffa människor jag älskar och att njuta. Livet är ju trots allt till för att levas inte bara bockas av.

Vilken jävla överraskning…:)

 

 

Annonser

Om Johanna Lanner

Intuitiv, inkännande & framåt. I en ständig jakt på utveckling. Älskar att klura, fundera och analysera. Hatar upprepningar och tillhör dem som älskar förändring…ja fast bara om jag får bestämma själv. Envis & egensinnig estet som älskar och värdesätter det lilla i livet samtidigt som jag besitter en förkärlek för shopping, vackra saker och ja kanske en smula glamour. Det var jag det 36 år, kvinna, 2 barn och chef…hugaligen
Det här inlägget postades i Lanners livsanalyser. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den hårda väggens lärdom

  1. Så sant och klockrent, Johanna. Aldrig mer vill jag tillbaka till fängelsehålan. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s